Subjektivt skriker jag inuti. Ikväll har jag kräkts tre gånger. Hur kan någon tro att det inte är på riktigt? Det är ju vad man menar, ett omlindat ”skärp till dig nu” som jag inte vill ha.
Förstår att det speglar rädsla och vanmakt. De vill gärna hjälpa, bless them. Jag själv är vettskrämd. Inget skov har varit så här illa och långdraget sedan det första.
Jag önskar de kunde hjälpa. Att vi tillsammans kan krama bort gp-skovet. Orkeslösheten och tvivlet att jag borde kunna fixa det själv, då det kanske bara är i huvet, skapar en enträgen ensamhetskänsla. Jag vill gråta och bli tröstad, det enklaste uttrycket för omtanke. Men är det bara i mitt huvud, ett val (implicit? Eller bara min tolkning) ska inte någon tröst has. Ett omättat begär efter förståelse vs skyll dig själv.
Smärtsammast är det förkrossande att ingen är så nära att de förstår. Men sjukdomen syns inte så det är inte heller rimligt att vänta sig. En ekvation som aldrig kan gå ihop. Mediterar istället som självtröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar